Den överraskande anledningen till att springa med kvinnor får mig att känna mig varm och luddig

Den överraskande anledningen till att springa med kvinnor får mig att känna mig varm och luddig

För några söndagar sedan sprang jag More/Shape Women’s Half-Marathon – och jag hade så roligt! Vädret var underbart, med svala temperaturer, ingen luftfuktighet och oändligt solsken. Min träning hade varit stabil och jag hade sovit gott natten innan. Loppet följde min vanliga löprutt, så jag kände till rutten väl.

Men det som blev loppets absoluta höjdpunkt för mig överraskade mig. Det var inte den vackra utsikten över parken eller det faktum att jag slog min måltid med nästan två hela minuter (hej, ödmjukt skryt är bra för dig!). Det jag gillade mest med loppet var att det var ett damlopp. (Kom i form med vår 30-dagars löputmaning!)

Jag hade knappt tänkt på det innan jag kom till parken den söndagsmorgonen. Sedan, när jag stod i kö till Port-A-Potties, gjorde någon en "figur, köerna är så långa, det är ett damlopp!" skämt. Jag såg mig omkring och – oj, det stämmer – alla damerna, med några manliga åskådare emellan som höll i bebisarna och extra tröjor och kameror.

Senare, någonstans mellan miles 1 och 2, tog banan en sväng och jag hade fri sikt över massan av åkare framför mig. Det var då jag såg det – hundratals solbelysta hästsvansar som studsade upp och ner i takt med sina ägares fötter. För att vara ärlig så blev jag lite känslosam. Då tänkte jag: Vad var det där?

Hela loppet var så. Jag hörde ingen musik (för det gör jag ibland), så allt jag hörde var loppets volontärer och åskådare som hejade på oss ("Kom igen damer, ni är nästan på topp!"), det mjuka knackandet av sneakers på den asfalterade banan och kvinnors röster och andning runt omkring mig. Jag kände mig bekväm på ett sätt som förvånade mig – jag antar att jag inte känner mig särskilt obekväm med män under lopp. Men den helt kvinnliga publiken kändes unikt inkluderande och stärkande.

Jag var också stolt. Nuförtiden är kvinnliga löpare vardag. Faktum är att kvinnor tävlar mycket oftare än män. Men för bara 50 år sedan ansågs löpning vara en manssport - så mycket att när Roberta "Bobbi" Gibb försökte springa Boston Marathon 1966, fick hon höra att "kvinnor är fysiologiskt oförmögna att springa 26,2 miles." Det längsta loppet som icke-proffs fick springa var 1,5 mil!

Och ändå var jag här, omgiven av springande kvinnor. Det var konstigt bemyndigande. Lägg till go-girl-stödet och kamratskapet som var påtagligt längs banan, och jag kunde inte sluta le när jag traskade i mål. När jag väl korsade den dröjde jag kvar ett tag och såg den ena kvinnan efter den andra ta sina sista steg - många av dem gjorde det medan de gick hand i hand med löparen bredvid dem, vilket bara ökade den varma luddigheten jag kände.

Mer än något annat hade jag en överväldigande känsla av att vara hemma. Låt oss inse det, det finns vissa saker med löpning som bara andra löpare kan förstå – och detsamma gäller för att vara kvinna. Så att vara bland löpare som också var kvinnor kändes som att jag hittade mitt folk. Alla förstod kampen med att hitta en anständig sport-bh. Minst en person i närheten hade en akut tampong. Ersättande hårband fanns det gott om. Och vi gjorde alla något riktigt coolt före lunchtid på en söndag. Om jag hade lyssnat på musik, vet du vad jag skulle ha haft på repeat.