Att bygga muskler är ingen social ritual

Att bygga muskler är ingen social ritual

Jag minns det som om det var igår... första gången jag såg fängelsehålan.

Jag var ungefär 14 år och hade precis gått med i YMCA. Mina föräldrar trodde att det skulle vara ett bra ställe för mig eftersom det fanns en pool, biljard, bordtennis och många andra saker att göra. Det finns många kurser etc. Däremot hade jag andra idéer. Det var första gången jag såg Roger DeCarlis.

Roger var en kroppsbyggare av Mr. America kaliber med en fenomenal kroppsbyggnad. För mig, en ung man, såg han större ut än livet.

Viktrummet vid Y skulle kunna betraktas som en fängelsehåla. Ingen värme på vintern och ingen luft på sommaren. Vissa sommardagar nådde temperaturen nästan 100 grader och det var lämpligt att gå in och ut tidigt.

De var tvungna att gå ner för en cementtrappa och gick in i ett 14 x 14 rum. Rummets väggar var blockerade...målade gula. I anslutning till det första rummet fanns ett annat rum på cirka 20 x 14 som innehöll extra utrustning. Det här var lagligen ett styrkelyftgym och allt du såg var 100 punds plattor, olympiska barer, power racks, squat racks, bänkar och en mängd olika hantlar utan något visuellt värde överhuvudtaget... igen såg det ut som en fängelsehåla. Detta inkluderade en plåtladdad benförlängningsmaskin som fungerade som en benböjare. Det fanns en kabelmaskin, en benpress, ingen släde... och en uppsättning dykare. Alla var klädda i rost. Det var omfattningen av det. Fönstren på bara en vägg... tre tror jag var ungefär axelhöjd och vette mot gatan där förbipasserande skulle titta in. Där såg de skrik, grymtande, klapprande, krita överallt och lukten av ammoniakkapslar. Marklyft eller bänkpress bör utföras före en rekordknäböj. Det här var inte ett namby pamby-gym du skulle hitta idag som har larm om du grymtar! Absolut inte! Det här var allvarliga saker!

På den tiden ansågs vi vara en annan sorts kultur, vi förstod inte varför vi skulle utsätta våra kroppar för denna typ av fysisk stress. Föga anade de att vi i de djupaste delarna av våra själar tävlade mot oss själva.

Roger reste sig från benförlängningsmaskinen och jag trodde knappt mina ögon. Han såg ut som en superman för mig. Det första jag såg var en enorm bröstkorg, tjocka axlar och massiva armar. Hans lilla midja förstärkte kroppens symmetri och fick allt att se ännu större ut.

Roger vägde vanligtvis runt 190 på 5'7 men var alltid stenhård. Över en 30 tums midja med armar nära 19 (ja, jag såg dem mätta) han var fantastisk. Hans ben var stora men inte lika utvecklade och med den muskulösa separationen av överkroppen, men absolut inte för att han inte ansträngde dem hårt. Jag såg honom göra 20 reps med 640 pund på knäböj under varje rep parallell. Kom ihåg detta för en kroppsbyggare som väger 190! Under hela sin bodybuildingkarriär gick Roger bokstavligen genom helvetet för att använda sina ben för att utveckla sin överkropp. Hans rygg var också en syn att se, enorma tjocka erektorer och en tjock, bred haklapp som bredde ut sig och var full av fällor. Allt var Rogers sak, som jag snart skulle få reda på. Han ville inte säga ett ord när han var på gymmet på något socialt sätt och hans fokus låg på en besatt man. Du har alltid trott att han bara var galen, men det roliga är att han verkligen inte brydde sig om vad du tyckte... det enda som spelade roll var hans uppdrag den dagen... träning! Jag lärde mig fokus och disciplin av den här mannen.

Det tog inte lång tid att komma på att detta inte var en social ritual. Jag måste ha varit en riktig pest då för Roger tröttnade äntligen på alla mina frågor och gick med på att låta mig träna med honom. Våra träningspass var precis som jag såg dem när jag först träffade Roger...all business. Det var absolut inget pyssel under träningen. Varje rep var avsiktligt, utan fart, och jag lärde mig att fokusera varje rep med mitt sinne, visualisera och känna repet. Roger rörde på sig med väldigt lite vila, även om han använde pund i övningar som var nästan löjliga. Han var extremt stark. Han byggde hela sin kropp med skivstänger och hantlar, men tillskriver sin skärpa sitt sinne och fokus.

Spola framåt några år...det är inte längre runt 1971, utan runt 1977. Roger och jag, även om vi inte tränar tillsammans längre, är fortfarande goda vänner...som vi är idag. Under tiden introducerades jag för högintensiv träning av människor som Mike Mentzer, som tog kroppsbyggarscenen med storm. Han kallade sin version Heavy Duty och det var allt. Efter att ha arbetat med Arthur Jones vände Mike bodybuilding på huvudet. Han visade kroppsbyggare hur man använder sina färdigheter i kritiskt tänkande samtidigt som han bevisade att teorin om mer är bättre inte gäller kroppsbyggande. Ytterligare ett bevis på att vi inte behöver vara våra egna vetenskapsmän, som Muscle Magazine antyder ... letar i mörkret efter vad som fungerar för oss. Hans teori om högintensiv träning lever vidare idag och hans rationella inställning till bodybuilding är en guide för alla. Han ansågs vara den tänkande mannens kroppsbyggare.

Även om jag inte visste något om teorin om högintensiv träning i förväg, var mina träningspass korta, sällsynta och nödvändigtvis intensiva. På den tiden var mitt mål att bli störst och starkast jag kunde. Det enda sättet att göra detta var att befria min träning från alla luddövningar som kom i vägen och tömde min energi och fokus, och bara utförde de rörelser som gjorde mig stark. Och jag blev stark.

Det var och handlar om fokus! Jag gjorde bara ett fungerande set...dvs. ett set som misslyckades för varje övning. Jag gjorde bara grunderna...bänkpress, knäböj, rows, marklyft, benpress, bänkar med nära grepp, dips och partials. Jag tog helt bort alla direkta bicepsövningar, axelövningar, vadövningar, skenben, hantelrörelser som flyes etc. från mitt träningspass. Jag gjorde bara det som skulle hjälpa mig att bli starkare. Och om du vet att styrka och muskelstorlek är relativa... vad tror du hände? Du har det! Jag växte och blev min starkaste hittills och därför min längsta hittills. Vid den tiden tränade jag kanske tre dagar i veckan...ibland två...vilket jag senare fick veta var fortfarande för mycket. Jag gjorde ungefär tre set per träningspass...period...men med enormt fokus...allt var affärer, som jag hade lärt mig tidigt i min karriär.

Åh ja, andra kom in på gymmet och gick igenom rörelserna utan mentalt fokus...sant...men de förändrades aldrig, de saknade samma fokus och vision som skulle leda dem till sina mål...det var en social ritual för dem. De njöt av att vara där. Kanske fanns inte deras mål och målsättningar eller så visste de inte hur de skulle fokusera på dem... Jag antar att vi aldrig kommer att veta, det spelar ingen roll.

Mina förberedelser inför varje träning var som ett planerat uppdrag. Jag skulle koncentrera mig och faktiskt se vad jag skulle göra. Jag skulle föra en logg och gå igenom vikterna. Jag utförde en visualiseringsrutin för självhypnos varje dag för att förbereda mig för nästa träningspass. Bara detta hjälpte på ett fantastiskt sätt att programmera om mitt sinne för framgång. När jag gick till gymmet var allt affärer. Jag pratade aldrig med någon och alla visste det. Det var som filmen "Over the Top" med Sylvester Stallone när han gör sig redo för armbrytning och vrider sin keps bakåt med visiret som om han vred på en strömbrytare, vilket var hans signal om att det var dags att göra affärer. Faktum är att för 35 år sedan fick jag en skjorta med den tasmanska djävulen på... du vet, den där Looney Tunes-karaktären som snurrar! Tvillingbröderna som gav den till mig berättade att när jag gick till gymmet och började träna så liknade jag det... som en besatt person.

Jag tränar fortfarande så här idag. Allt är affärer och absolut inte en social ritual. Naturligtvis har jag nuförtiden en god förståelse för anaerob träning och förstår nu att träning bara är ett incitament och alltid ett negativt i ekvationen eftersom det tar bort tillväxtreserver. När jag ser tillbaka som en vis man i en film tänker jag för mig själv... "Om jag hade vetat då vad jag vet nu" skulle jag ha tränat mer sällan med mer vila.

Mina personliga träningspass varar nu cirka 7-15 minuter... utförs var 6-8:e dag, tack vare Mike Mentzers visdom och hans arbete med högintensiv träningsteori.

Jag ser ofta tränare (inte alla) slösa bort värdefull tid med klienter på gymmet... bränna en timme... förmodligen för att det är så de laddar. Det tråkiga är att det verkligen är en social ritual. De låter dem göra hantelcurls samtidigt som de balanserar på en boll (bara halvt överdrivet)...stå på huvudet och prata om hur helgen var medan de kastade vikten upp och ner. Deras förståelse för anaerob träning är så begränsad och deras fokus förmedlas till sina klienter är mindre än önskvärt för att uppnå det avsedda målet. Mina klienter tränar inte mer än 7-15 minuter eftersom det är omöjligt att träna mer än så.

Som Greg (Anderson, en annan HIT-tränare och kollega i Seattle) sa i sin artikel "High Intensity Strength Training: More Aerobic than Aerobic...", det krävs vanligtvis några träningspass för klienten att förstå djupet och omfattningen av eventuell kardiovaskulär inblandning med styrketräning. Som en av mina praktikanter nyligen anmärkte (efter en serie knäböj till fullständigt misslyckande, följt av 20 sekunders ansträngning mot stången i bottenläge): "Herregud! (fämta, flämta...) Det här är mer aerobic än aerobics..."

När vi pratade för några veckor sedan fnissade vi om hur lite träning som krävs när du är fokuserad och jobbar hårt, inte långa timmar. En av dem handlade om en annan atlet i Seattle tror jag...en HIT som tränar minuter var 9:e dag.

Att bygga muskler är inget annat än en stimulans. Stimulera musklerna med intensiv träning och lämna sedan gymmet för att låta anpassning ske...d.v.s. hela kroppen behöver bygga ytterligare muskler för nästa attack. Detta kräver fokus och vision och är det som ligger längst bort från en social ritual. Och det viktigaste är att kroppen har förmågan att öka styrkan med ca 300%, medan återhämtningsförmågan ökar med som mest 50%. Så när du blir starkare måste du minska både volym och frekvens för att ytterligare nå din genetiska potential. Det finns aldrig ett behov av att ta en uppsägning på grund av överträning eftersom överträning aldrig existerar när den hanteras på rätt sätt.

Om du menar allvar med dina framsteg, slå det hårt, 7-15 minuter är allt (H)IT tar! Och glöm inte att fokusera och förbereda dig för ditt uppdrag!

Inspirerad av Bill Sahli