Hitta min fot

Hitta min fot

Någon sa en gång: "Om du bara får folk att röra på sig, kommer de att läka sig själva." Hur som helst, jag är såld. För fyra år sedan lämnade min mamma min pappa. Hur reagerade jag, en blind, förkrossad 25-åring på detta? Jag sprang. Under de sex månaderna efter ett tårfyllt familjemöte där min mor oväntat tillkännagav: "Jag har bestämt mig för att avsluta vårt äktenskap", gjorde jag allvarliga märken.

Mina 3 mil långa slingor genom parken nära vårt hem i Seattle fungerade som terapi. Hit av må-bra hjärnkemikalier och medföljande klarhet i huvudet som åstadkoms av löpning gjorde att jag kunde övervinna sorgen av mina föräldrars separation, om än bara för en halvtimme eller så.

Men jag var inte alltid ensam. Min pappa och jag var löparkompisar under lång tid och gav varandra moraliskt stöd när vi tränade för det eller det loppet. På söndagen träffades vi vid en populär stig, fyllde våra väskor med Banana Gu och slog oss ner för en enkel ut- och tillbakaväg.

Strax efter D-dagen blev våra samtal personliga. "Hej, gissa vad jag hittade när jag gick igenom några gamla lådor igår kväll?" frågade jag och armarna svängde löst i sidorna. "De där regnbågsvindklockorna från den där gatufestivalen i Port Angeles. Hur gammal var jag då, typ 6?"

"Låter ungefär rätt," svarade han och skrattade och gick bredvid mig.

"Jag minns att mamma klädde mig i en pastellrandig jumpsuit", sa jag. "Kevin höll nog på att bli rasande, du hade mer hår..." Sedan började tårarna rinna: Hur skulle jag någonsin kunna se mina föräldrar som något annat än en enhet, ett team?

Han fick mig att gråta varje gång. När vi gick i synk och delade de bästa minnen (campingresor i British Columbia, uppvärmda badmintonspel på den gamla bakgården), firade vi och bekräftade vår lilla familjs decennier långa styrka. Förändring – stor förändring – var på gång, men några skilsmässopapper kunde knappast beröva oss vår gemensamma historia.

Vi kunde inte ha bundits så över kaffe. Känslor som kom lätt i mitten av steget ("Jag är ledsen att du är sårad") fastnade i min hals när vi satt mitt emot varandra på ett kafé, en pub eller i framsätet på min pappas Dodge. De lät obekväma och cheesy när de kom ut ur min mun.

Förutom mitt postnummer (jag lämnade Seattle för New York City förra året), har inte mycket förändrats sedan dess. Även om jag och pappa pratar i telefon regelbundet har jag märkt att vi "sparar" känsliga konversationer – nu senast ett om dejtandets upp- och nedgångar – när jag är på besök. När vi väl återförenats på stigen lossnar lemmar, hjärtan öppnas och hämningar finns kvar i vårt damm.

Medan sololopp tillåter mig att varva ner från stress, säkerställer löpning med pops att jag skjuter på alla cylindrar och uttrycker ett hälsosamt utbud av känslor: sorg, kärlek, oro. Efter mina föräldrars skilsmässa kunde jag möta min sorg direkt och äntligen komma överens med min mammas beslut. Samtalterapiformatet med far-dotter-utflykter var och är en förstklassig strategi för att ta sig an svår terräng – minus terapimedbetalningarna.